eelinross.blogg.se

Idag är en speciell dag. Idag är dagen som ingen, iallafall inte jag, ville skulle komma.

Idag är dagen som mitt lag, min familj, mitt liv har den officiella avslutningen.

Det här är egentligen inte sista saken vi gör tillsammans, utan vi har faktiskt en hel del sommarträningar inför det sista vi gör tillsammans, det vill säga Åhus Beachhandboll.

Men det är ändå något speciellt med just ordet avslutning. Då känns det som att det är slut på riktigt. I skrivande stund så rinner det många tårar ner från mina kinder. Många kanske tycker att jag är fånig, men vårt lag har och hade något speciellt.

Det började för hela 8 år sedan, när jag gick i skolan i slutet på höstterminen i ettan. Min pappa, och likaså hans käresta hade ett stort intresse för handboll båda två. Marie, som hon hette, hade också två döttrar, varav en, Johanna, var ledare för handbollsskolan.

Jag gick dit, och jag fortsatte gå dit några veckor framöver. Om jag ska vara helt ärlig så minns jag att jag inte alls tyckte om att spela handboll. Men, jag fortsatte spela eftersom att min pappa hade spelat sen barnsben och några år innan jag föddes lagt skorna på hyllan efter att ha spelat runt om i södra Sverige som Höger-6. Han var faktiskt en ganska bra sådan.

Mågar månader efter att jag gick på min första träning, så fick vi en ny ledare, och om jag inte minns helt fel så hette hon Erica. Vi spelade aldrig handboll på träningarna, utan fick istället köra valfria lekar så som de klassiska lekarna musikstopp, kinesiska muren och ambassaden. När vi väl spelade matcher så toppade hon alltid laget med spelare som var 3-4 år äldre.

Efter vårterminen så blev hon borttagen som tränare för oss, och nu skulle vi få en nystart på hösten.

Den nystarten fick vi, enligt vad jag kom ihåg, två huvudtränare och en hjälptränare. Några år senare tillkom också en lagledare. 

Dessa tränare hette Johanna (Maries dotter), Tommy (min pappa) och Marie. 

Efter ett tag fick dock min pappa ta över träningarna mer och mer eftersom att Johanna hade fullt upp med annat såsom hennes gymnasietid, eventuella jobb osv.

Hon flyttade också till Stockholm några år senare.

År 2008 så blev min pappa ensam tränare för oss (kan skilja något år hit eller dit), eftersom att hans och Maries förhållande inte höll.

Under dessa år, 07-08 (?), så tränade vi två gånger i en skithall, spelefanten. Den hade inte ens fulla planmått för handboll.

Vi tränade tillsammans med F 96-97, och vissa av oss spelade också med dem. Jag var en av några som gjorde det.

Det året tillkom också en lagledare, Per hette han. Han var förälder till en av våra spelare och tog en större och större roll.

Kommande åren, vi säger åren 08-11 så fortsatte vi spela i Spelefanten. Vi hade ganska usla förutsättningar också. Vi spelade matcher, och jag måste tillägga att vi aldrig varit sådär jättebra haha. Vi har, nästan alltid, kommit i nedre delen av tabellen när säsongen är slut.

Jag tror att vår bästa placering är femma av 8 eller 9 lag haha.

Om vi nu spolar fram tiden lite. Vi spolar fram tiden till den säsongen där vi faktiskt blev ett lag, vilket var säsongen 12-13. Vi åkte i oktober det året på vår första "cup", Ungdoms-SM steg 1 i Lysekil.

Jag kommer ihåg när jag såg vilka lag vi skulle möta, det var ett lag som stack ut lite extra. Det var Sävehof.

Vi skulle alltså få möta ett utav Sveriges bästa lag. 

Den helgen bodde vi tillsammans i en gammal bowlinghall som låg intill sporthallen i Lysekil. Och här hände det något. Denna helgen blev vi ett lag. Ett lag där alla kunde bjuda på sig själva, skratta, gråta och trösta varandra. 

Resultatet den helgen behöver vi inte prata om. Vi förlorade iallafall alla matcher. Matchen mot Sävehof förlorade vi med 33-11. Den matchen blev jag också matchens lirare, och jag kommer ihåg hur glad jag blev. De andra matcherna blev Jullan och Elna tilldelade den fina tröjan (inte alls fin eftersom att det enda som stod på den var med stor text "MATCHENS LIRARE"). Anledningen till att jag nämner de andra "lirarna", är för att jag annars skulle skryta något enormt. Jag vill inte skryta ett dugg så om ni tror det så kan ni dra åt skogen.

Okej. Vi återkommer till samtalsämnet. Efter USM-helgen så blev vi ett lag. Vi fick en hundra gånger så bättre lagkänsla, och jag tror att många, inte bara jag, längtade till varje träning i veckan. 

Den säsongen hade vi gått upp till tre gånger i veckan. Eller snarare, vi fick två men fick fixa en tredje själva.

Vi tränade varje fredagkväll, och det gjorde vi även denna säsongen. Konstigt nog så var det denna träningen som flest kom.

Vi var aldrig varit särskilt många, men förra säsongen var vi 15 stycken.

Vi hade vår bästa säsong någonsin. Varje träning var ett rent nöje och varje dag var det handbollen som fick mig att gå upp på morgonen, och så är det än idag.

Vi åkte också på steg 2 i USM i november, men jag tänker inte gå in på det mer än såhär eftersom att inget slår Lysekil. 

Vi åkte, i April, på vår första riktiga cup. Det var Potatiscupen i Alingsås.

Denna cupen var jättebra, men fortfarande så slår inget Lysekil. Det var något speciellt där.

Vi vann iallafall en match i denna cupen. Ni kanske tänker "men gud vad tråkigt att inte vinna..".

Där har ni jävligt fel. Varje förlust, varje vinst, varje match, spelar vi med glädje och vi skiter fullständigt i slutresultatet. Okej, där ljög jag lite. Jag har flera gånger blivit galen, både under matcher och efter. Det är något jag jobbat med och idag ser iallafall jag en stor skillnad.

En sak till, som är ett ganska starkt minne i min handbollshjärna, är ett mästerskap som jag åkte på med dam-juniorerna. Det heter KFUM-EM, vilket alltså är ett Europamästerskap för KFUM-spelare. Jag hade tränat med damerna halva säsongen, och då fick klubben ett besked om att de skulle bidra med 7 stycken juniorspelare. Sex utespelare och en målvakt. Eftersom att damerna inte hade någon målvakt som var junior så fick jag hänga med. Och det var ganska coolt. Vi fick spela i det blå/gula stället vilket ändå kändes lite speciellt, även om det inte var det "riktiga". Vi tog iallafall bronsplatsen (av 4 lag haha).

Nu kommer vi snart till slutet, för ja, det finns faktiskt ett sådant.

Inför denna säsongen så var vi såklart otroligt förväntansfulla efter supersäsongen.

Denna säsongen blev dock inte riktigt som planerat. Det började med en ganska dålig försäsong (om vi ens hade en sådan). En vecka innan serien började så lämnade Tommy (jag säger Tommy för om jag skulle säga "pappa" så framstår det som att jag hade min pappa som tränare. Ja, det hade jag men han var inte som en pappa för mig på planen. Snarare en riktigt tuff tränare som satte allt för höga krav på mig) oss som tränare. 

Han hade tappat suget och ville därför inte fortsätta.

Och missförstå mig inte nu, han var en jättebra tränare och har hjälpt alla i mitt lag i hela sju år. 

Men när han lämnade oss en vecka innan serien började, utan någon tränare, så var inte alla så himla glada på honom längre. Speciellt inte jag. 

Vi fick en tillfällig tränare, Bosse. Han var ganska ovan i tränarrollen och det kräver stort tålamod att träna ett gäng tjejer i våran ålder.

Om det var något som Tommy klarade av så var det att träna oss. Han visade otroligt mycket glädje, erfarenheter och roliga övningar, samtidigt som han var ganska sträng.

Iallafall. Vår lagledare Per kämpade och gjorde ett fantastiskt jobb med att fixa nya tränare. Det tog ungefär 1-2 veckor från den dagen pappa slutade till att våra nya tränare gjorde första träningen med oss.

De nya tränarna hette Heléne och Frida.

Heléne hade varit en riktigt duktig handbollspelare med många erfarenheter sen innan med ett riktigt duktigt lag i klubben som tränare.

Den andra, Frida, hade spelat i många år i Kalmar AIK:s damer. (Ja, under tiden så slog även två klubbar ihop sig till en i Kalmar och vi bytte namn från Kalmar AIK till KFUM Kalmar HK). Och jag måste säga att dem har gjort ett fantastiskt jobb.

Helenes väldiga erfarenheter och Fridas glada humör har varit helt perfekt för oss. Vi kunde inte fått några bättre.

 Den här säsongen har inte varit lätt för oss. Många var skadedrabbade och några slutade.

Jag hade problem med min nacke, vilket gjorde att jag under halva säsongen inte kunde träna fullt ut. Jag hade inflammationer i ryggen, armen och alla möjliga ställen.

Men den riktiga baksmällan kom nog i slutet på november och december. 

Det började i en match mot Anderstorp, där Sofie (som för övrigt kämpat stenhårt för att få spela med oss och få dispensen att gå igenom vilket den inte gjorde förra säsongen) skadade sitt knä så pass illa att hon fick åka ambulans direkt från hallen. Hennes knä hade gått ur led. Alla i laget var väldigt berörda och jag vet att jag inte kunde hålla mig och började därför storgråta.

Och jag lovar er. Vem som än blir skadad eller mår dåligt, så blir jag alltid lika berörd. 

Några veckor efter det så kom ett flertal skador. Tror att det slutade med 5 skadade eller något sådant.

Då var vi alltså 7 stycken som kunde träna, och några av oss var fortfarande inte hela. Vi kämpade på och vi fick flytta fram flera matcher pga spelarbrist. Tillslut, efter mycket om och men, så åkte vi till Tingsryd i början/mitten på januari och spelade vår första match på nästan två månader. Vi var glada över att vi över huvudtaget kunde ställa upp med ett lag efter alla motgångar.

Vi förlorade matchen, och jag kommer ihåg att jag var helt förstörd. Vi hade trots allt inte förlorat mot det laget på flera år.

Hur som helst, vi kom igen och tillslut, i slutet på serien, så kom vi upp till den nivån som vi kunde nå. Det var tufft för många av oss, speciellt för flera utespelare som fick spela hela matcher gång på gång. Själv så spelade jag när jag var sjuk men jag skulle ändå påstå att det är mycket värre att veta som utespelare att man ska spela hela matchen.

Iallafall.

Ingen supersäsong för oss, men vi kunde inte förvänta oss så mycket efter både tränarbyte och skadedrabbningar.

Men en sak följde oss hela säsongen. 

Vi älskar att spela handboll.

Jag skulle aldrig kunna klara mig utan det och nu när vi inte tränat på en månad så känner jag mig inte hel.

För ungefär 1.5 månad sen så fick jag reda på min gymnasieantagning. Jag hade sökt till handbollsgymnasiet i Växjö och fick reda på att jag hade kommit in.

Jag blev såklart jätteglad men också väldigt ledsen. För jag visste att jag var tvungen att lämna mitt lag. Jag har spelat med det här laget i 8 år. Det är länge. 8 år. Men ibland måste man ta de tuffa besluten och jag ångrar mig samtidigt inte en enda sekund över att jag sökte till Växjö och att jag kom in.

Nu har jag också bestämt mig för att byta position. Jag har varit målvakt i sex år, och tyckte väl att det var kul de två första åren. Efter det så har jag gjort det för mitt lags skull. 

Jag har fortsatt att träna för att jag älskar varenda en av dem så jävla mycket. Så mycket att det gör fruktansvärt ont i mitt hjärta när jag tänker på att vi nu ska splittras.

För det här laget, det är mitt liv, min luft, mitt allt. Allt.

Och idag så ska jag ta vara på varenda liten sekund.